Idag är det den 26 juni och denna dag år 1522 inledde turkarna sin belägring av Johanniterriddarnas fästning på än Rhodos. Stridsropet ”Allahu akbar!” skallade och fanorna med islams trosbekännelse fladdrade i vinden. Den turkiska hären var uppfylld av iver att strida för profeten Muhammed och de kristna riddarna på ön var fast beslutna att försvara sin fästning. De såg sig som kristenhetens gränsvakter mot den islamiska världen. På den tiden var ju Västerlandet och kristenheten samma sak. Islams arméer hade krossat kristendomen i Nordafrika, Levanten och Mindre Asien. Kvar var bara spillror.
Slår man i Thesaurus geographicus (1578), ett uppslagsverk över geografiska namn av Abraham Ortelius under uppslagsordet ”kristen” finner man förklaringen ”vide Europaei”, och slår man under ”Europa” står det ”hodie Christianorum regnum… Europaei Christianos vocant semet ipsos”. Alltså ”européerna kallar sig själva kristna”.
Johanniterriddarna var en kristen, paneuropeisk orden. Riddarna kom från olika europeiska länder men förenades som kristna, européer med en gemensam fiende. År 1521 hade en ny ledare valts för orden, Philippe Villiers de L’Isle-Adam. Han visste att en attack skulle komma och gjorde det han kunde för att förstärka försvaret.
Belägringen av Rhodos år 1522 var det andra osmanska försöket att erövra ön från de kristna. Den första belägringen år 1480 var ett misslyckande. Efter att riddarnas fästning fallit bosatte sig Johanniterna på Malta.
Fantomenäventyret ”Skatten från Rhodos” (6/1980) utspelar sig år 1536 efter Rhodos fall. Under de sista dagarnas strider ska ett skepp ha lastats med ordens ”största och heligaste skatter” med sikte på Spanien. Skeppet kom aldrig fram. Vad hände med skatten?
Fantomen beger sig till det nya fästet på Malta där han blir dubbad till riddare av Johanniternas stormästare. Manus skrevs av Norman Walker och Kari Leppänen tecknade. I äventyret besegrar Fantomen de muslimska piraternas hövding, Suliman den grymme.
I Nordisk familjebok kan man läsa följande om Johannitorden:
Johannitorden, den äldsta andliga riddarorden. Dess medlemmar kallades urspr. johanniter l. hospitaliter (lat. Johannitæ, Fratres hospitales Sancti Johannis), sedermera, efter boningsorten, äfven kallade rhodiser- och malteserriddare. Orden leder sitt ursprung från ett af köpmän från Amalfi 1048 i Jerusalem stiftadt sällskap till skydd för kristna pilgrimer. Af den egyptiske kalifen, som då var herre öfver Heliga landet, utverkade detta sällskap sig genom skänker rättighet att bygga en kyrka (Santa Maria della Latina) ej långt från Heliga grafven samt ett munkkloster efter den hel. Benedikts regel, hvarmed de snart förenade två byggnader, innehållande härbärgen eller ’hospital” för pilgrimer af båda könen. Hvar och en af dessa byggnader fick sitt särskilda kapell. Det för kvinnliga pilgrimer afsedda helgades åt Maria Magdalena och det för manliga åt S:t Johannes (d. v. s. Johannes döparen eller möjligen patriarken Johannes den barmhärtige i 7:e årh.); de munkar, hvilka bestridde sjukvården, fingo med anledning däraf namnet Johanniter eller den hel. Johannes’ hospitalsbröder. Sedan de kristne under Gottfrid af Bouillon 1099 eröfrat Jerusalem, afsöndrade abboten Gerhard Tonque, ordens förste ”mästare”, vården af de kvinnliga pilgrimerna från brödraskapets verksamhet; orden fick en ny, af påfven 1113 stadfäst, författning jämte särskild ordensdräkt: en svart mantel med hvitt kors på vänstra sidan. Gottfrid af Bouillon gaf orden stora besittningar och egodelar.
Korset och svärdet. Johanniterriddarna stred för tron:
Tonques efterträdare, Raymond du Puy, gaf – för att påminna ordensbröderna om ”de åtta saligheterna”, eller de åtta riddardygderna – det hvita ordenskorset en åttkantig form (”malteserkorset”) och utvidgade ordensrege (omkr. 1120), i det att han till de tre vanliga munklöftena lade ett fjärde, nämligen löftet att kämpa mot de otrogne. Därigenom fick orden, efter den då nyss bildade Tempelherreordens mönster, en hufvudsakligen krigisk prägel. Dock bibehöll den äfven sin ursprungliga verksamhet, hvarför ordensbröderna delades i tre klasser: 1) riddare, af adlig börd, för krigiska värf, 2) präster l. kapellaner, för själavården, 3) tjänande bröder, för pilgrimers och sjukas vård. Ordens krigsdräkt bestod af röd vapenrock med ett hvitt kors på bröstet och på ryggen. I fred buro riddarna den svarta manteln med det hvita korset. Ordensvapnet bestod af ett större malteserkors af silfver i rödt fält med en af rosenkrans omgifven krona och därunder ett mindre malteserkors med omskriften ”Pro fide” (För tron). Riddarfanan bar ett rödt kors.
År 661 hade Rhodos erövrats av muslimerna under kalifen Muavija, men under korstågen kom ön återigen i kristna händer:
661 (eller något föregående år) eröfrades ön af araberna under kalifen Muavija, men kom under korstågen ånyo i de kristnes händer och eröfrades 1309 af johannitriddarna, som slogo sig ned på R. och med anledning däraf fingo namnet rhodiser-riddare.
Kristenhetens sista bålverk i Österlandet:
Från deras tid finnas i behåll betydande fästningsverk och andra byggnader, bl. a. ett flertal sedermera till moskéer förvandlade kyrkor, och vid hufvudgatan i staden R. (den s. k. ”Riddargatan”) äro ännu många gamla hus smyckade med johanniternas kors och vapensköldar. Efter att flera gånger glänsande ha försvarat sig mot turkarna nödgades de i dec. 1522 efter 6 månaders motstånd att åt Soliman den stores general, Kassim pascha, uppge staden, kristenhetens sista bålverk i Österlandet.
Serieäventyret ”Skatten på Rhodos” slutar med ett Fantomen återbördar skatten till Malta och dubbas till riddare. ”Stå upp, Fantomen”, säger stormästaren. ”Fantomen, illuster hedersriddare av Johannes Döparens broderskap!”
Piraternas stad i Nordafrika bränns ner och slavarna befrias. De muslimska piraterna som härjade i Medelhavet var som vår tids jihadistiska terrorgrupper, de såg sitt våld, sina plundringar och sin slavhandel som en del av ett rättfärdigt jihad mot de kristna.
Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)